Som tidigare år har Soulwoman med en skräckblandad förtjusning (”äckelhärligt” som Kråkan säger) iakttagit sin omgivning under julmånaden.

Ja, förutom några dagar härom veckan då hon återigen drabbades av förkylning och en hosta som fick henne rentav ledbruten. Då låg hon hemma och skräpade antingen i sängen eller i soffan, där hon tittade på den gamla 90-talsklassikern ”NYPD Blue”.

Det har varit mycket sådant under hösten. Med förkylningar, alltså.

Hon blev inte alls förvånad när någon ventilationsmättekniker förkunnade att vi knappt har något syre på hennes arbetsplats. Inte konstigt att näsan rinner och att mystiska hudåkommor kommer och går.

Om man undantar dålig luft så har det – efter många om och men – löst sig med Soulwomans arbete vad gäller fortsättning.

Hon är fast nu. Anställd. Och hon vet inte riktigt hur det gick till. För det är fortfarande anställningsstopp på hennes arbetsplats.

Hur det nu än är så kommer hon aldrig mer att köpa en lott i allafall. För nu har hon vunnit högsta vinsten.

Nämligen att ha fått en fast anställning efter två och ett halvt år på skubben.

Så enkel är hon.

Men nu var det ju inte jobbet utan julen som skulle avhandlas.

Många har som tidigare nästan kört i väggen för att hinna med allt. Hon har sagt det förut och säger det igen – det förefaller som julen lockar fram de sämre sidorna hos mänskligheten. Åtminstone i bland.

Soulwoman har valt sin egen väg när det gäller att fira jul. Det står hon för, precis som hon respekterar alla som gör på sitt vis.

Det enda hon kan känna är att hon blir lite putt när hennes sätt ifrågasätts.

”Vad säger barnen?” är oftast frågan.

Barnen säger ingenting alls. De firar julafton på annat håll och får därmed en massiv överdos av knäck, julmys och mat i massor som gör att när de kommer hem till sin morsa är de nöjda med antijulmat och total avsaknad av stress.

De vet vilka traditioner mamma har.

Det vill säga – inga alls.

Som vilken helgmorgon som helst sover hon tills hon vaknar.

Vilket i morse var ganska tidigt eftersom hon fick sms som hon skulle svara på samtidigt som en grå och lurvig katt låg på hennes mage och ville ha fjäsk.

Denna julen är Soulwoman och A nämligen kattvakter.

Frukost intas, samtidigt som man läser gammelmedia (papperstidning, alltså).

Sedan vidtar korsordslösande och ett allmänt lôsande som är ganska skönt. ”Morgonrocksmaraton” som kära kamraten Strössel döpt det till.

Framåt eftermiddagen tar vi en tur in till stan, som för en gångs skull inte är hysterisk, går in på något öppet näringsställe och dricker en julöl eller två.

Sedan åker vi hem och äter sådant vi tycker är gott.

Någon filmklassiker brukar det också bli. I år blir det dock inte ”Fiendeland” eftersom den är utlånad sedan ett antal månader tillbaka.

Vilket spär på Soulwomans fundering om att sätta utlåningsförbud på DVD-filmer eftersom de är lätta att låna ut men ini helvete svåra att få tillbaka.

Men det finns så mycket annat man kan göra.

Eller inte.

God Jul, kära ni!

Vädervarningarna duggar tätt i dessa dagar.

Något duggregn är det inte fråga om i Göteborgsområdet, här vräker regnet ner från och till.

På det där sättet som man knappt upplevde förra året, då nederbörden kom i form av snö.

Tidigt.

För att vara Göteborg.

Och kaoset var ett faktum.

Kaos var det i fredags också.

Då var det storm – och till och med orkan i byarna. Vattenståndet steg ordentligt i älven och gjorde att vissa ställen översvämmades.

Älvsborgsbron stängdes.

Det är ganska många fordonsrörelser över den stora bron, framför allt i rusningstrafik.

Nu skulle den trafiken söka alternativa vägar (dvs ta sig bort mot Götaälvbron eller Tingstadstunneln).

Och detta gjorde att alla leder, alla kategorier, i hela stan fullständigt slammade igen med bilar, bussar och spårvagnar.

Ett sådant här kaos i juletider lockar verkligen fram det sämsta hos människor i trafiken.

På Västtrafiks hemsida körde man med dagens gåta, som vanligt. ”Trafiken avstängd på Älvsborgsbron” och så räknade man upp de busslinjer som det drabbade. Dock inte den som Soulwoman brukar åka med. Det kan man ju tolka som att den är inställd men vid hållplatsen såg det ut som den bussen skulle gå, dock inte var.

Hon beslutade sig för att ta en annan buss. För att åtminstone ta sig en bit närmare hemmet.

Men det funkade sådär, bara.

Det var minst sagt trögt – och irriterat.

Såsom när en buss ställer sig över två spårvagnsspår och tutar på en bil (som inte står på spårvagnsspåren men som inte kan ta sig en millimeter framåt eller bakåt eftersom det är fullt överallt) – och bussföraren dessutom ropar till bilens förare (genom stängd ruta förstås, annars hade karlen drunknat av regnet) – ”Flytta på dig”.

Med panik i rösten.

För det var väl någon tidtabell som skulle hållas för en gångs skull.

Soulwoman insåg, där vid Järntorget, att där skulle hon bli sittande på väg hem från jobbet.

I och för sig i en varm buss, men ändå.

Och hon kan ju tänka sig roligare sysselsättning en fredag än att sitta på en buss, lyssna på medtrafikanters tutande och se på när de visar med högra handens långfinger hur många hundar de har i bilen.

Dessutom till ingen nytta. Är det bomstopp så är det.

Hon gjorde definitivt rök bakåt när föraren förkunnade att han skulle köra genom Götatunneln istället för efter Oscarsleden.

Tillsammans med några andra, som hade tänkt sig att komma med ett tåg från centralen.

En av dessa andra hade en ryggsäck med ett paraplyskaft som träffade Soulwoman rätt över chucken, när ryggsäcken och dess ägare rörde sig i den något trånga bussen.

Som tur var bad ryggsäcksägaren om ursäkt.

För annars hade nog det paraplyt inte varit så användbart ute i regnet.

Om Soulwoman säger så, så har hon ingenting sagt.

Hon och några till gjorde en fulavstigning från bussen - rätt ut i spöregn och storm.

Någonstans där insåg Soulwoman att hon borde tagit andra skor på sig.

Men det som inte dödar, det härdar.

Hon tog en vild chansning och galopperade ner till båtplatsen vid Rosenlund – och se där, voila!

Där låg ”Älvsnabbare” och väntade.

Och hon blev så glad, så glad.

Trots att hon var som en dränkt katt på alla kroppsdelar som inte var täckt av hennes Didrikson-jacka (är det något de kan uppe i Grundsund, så kan de slöjda till kläder för sådana som bor på Västkusten).

En frejdig matros talade om att det var orkan i byarna och lite gungigt. ”Men vi kör enligt tidtabell”.

Och de gör ju det, båtarna.

När övriga trafiksystemet, som förefaller vara gjort av wellpapp och trolldeg, faller ihop som en dålig sufflé – då tuffar båtarna på.

Nu hjälpte det ju Soulwoman, som råkar bo i närheten av dessa transportmedel.

Det var mer elände för de som var tvungna att ta bil.

Exempelvis vet hon att det tog två timmar att ta sig från Frölunda till Surte i fredags. Något som normalt går på en halvtimme i det bästa av världar.

Idag har det varit dags igen – mer blåst och regn och varningar.

Om vädret varit lite halvmesigt under hösten så tar det verkligen igen sig med besked nu.

Lågtrycken ligger på parad ute på Atlanten.

Men idag gick det i varje fall att ta sig hem – torrskodd!

Nu var det ju ett tag sedan, igen, som Soulwoman skrev på bloggen.

Det finns en massa randiga och rutiga orsaker till det.

Samt lättja!!

Hur som haver – för tretton dagar sedan fyllde mamma A år och som vanligt drog det ihop sig till fest i Läskiga Skogen.

Mamma A envisas med att ha sina födelsedagsfester exakt den dagen då hon fyller år.

Men tro inte för ett ögonblick att klanen A drar sig för att våldgästa födelsedagsbarnet oavsett veckodag. Traditionsenligt är det tårtkalas, med betoning på tårta. Både smörgåstårta och vanlig tårta.

J får en alldeles egen tårta eftersom han är överkänslig mot fisk och skaldjur.

Dock klarar han, enligt uppgift, att äta sill om han får en sup till.

Mamma A bjuder aldrig på alkohol på sin födelsedag, ity hon menar att man kan fira hennes födelsedag utan sådant. Som Soulwoman tidigare skrivit så spelar det ingen roll eftersom det brôtas på ändå.

Denna födelsedag var det bland annat en anekdot om när N & H var med sina kollegor på resa i Prag och skulle bevista mim-teater.

Detta mina vänner, är lika festligt som det låter, för att ens tänka sig att kära svägerskan N själv skulle mima – det finns inte på världskartan.

Hur som helst, slutade det hela med att arbetskamraterna satt och sov i den relativa tystnaden som var på teatern.

Svåger J bjöd på sig själv och berättade att han (fortfarande?) är stålmannen i Hillared.

Och då kan ju läsaren fråga sig – hur tänker han då?

Jo, det var så här:

J, som är en ohyggligt skicklig snickare, var på jobb i just Hillared. Småkillar i området där han jobbade var, som småkillar plägar, mycket nyfikna på jobbet som försiggick.

J berättade för en av pojkarna att han var en stålman.

Gossen gjorde stora ögon och J visade på vilket sätt – genom att klappa till med hammaren på sina skor med stålhätta.

Små (och stora) gossar är lättroade och den lille gossen fick prova att slå på J:s sko.

Stålmannnen visade inte en min av smärta.

En kamrat till den lille gossen trängde sig efter en stund på och ville prova.

”Inga problem” förkunnade stålmannen från Hillared, som i nästa ögonblick fick rätta till anletsdragen MYCKET när den lille gossens kamrat sopade till J på smalbenet i stället.

Det är också en sådan där sak man skulle ha sett med egna ögon….

… har Soulwoman varit de senaste dagarna.

Det känns som om det inte var längesedan hon var förkyld men nu har det slagit till igen.

Utan feber, dock, vilket hon får vara tacksam för. Men däremot har röstens kvalitet fluktuerat betänkligt under helgen.

En helg som började i bilkö.

Inte någon större sensation i Göteborg, bevars. Men för Soulwoman och A var det lite annorlunda eftersom vi oftast åker ”åt rätt håll” och slipper de värsta köerna.

Nu skulle vi till Alingsås i fredags eftermiddags och det innebar mer köande.

Och som vanligt beundrar Soulwoman människor som står ut med slikt dag efter dag. Hon är lyckligt lottad som i de flesta fall slipper bilköer.

Ja, vad har man då i Alingsås att göra en fredag kväll?

Jo, av rent logistiska anledningar.

Alingsås ska nämligen upplevas i dagsljus och inte i höstmörker.

Manolito hämtades vid tåget – sedan åkte vi direkt till Läskiga Skogen för att fira H som allt mer närmar sig the big 50.

Som vanligt var det stim och stoj. Mamma A fick då och då en syl i vädret och berättade en del anekdoter från när hennes barn var yngre. Bland annat den när A dagarna innan jul kom hem från jobbet med ett flak Sandwalls julöl och förnumstigt förkunnande att han kom med ”jultrevnad på burk”.

A har blivit lite förnuftigare nu.

Nu för ti’n bär han hem öl i flaskor i stället. Och undviker julöl.

Mamma A försökte också att få Manolito att förstå att man kan ha roligt utan alkohol.

Och det är ju hela klanen ett levande bevis för.

Det är lika stimmigt och stökigt oavsett om det dricks kaffe eller sprit.

Svägerskan N hade som vanligt lagat mat till en hel fördelning. När paltkoman slog till och det för någon sekund blev lite lugnare slog hon till med den ultimata döden – godisbordet.

Halvt medvetslös av den underbart chokladstinna tårtan som serverats satt Soulwoman och småmyste med sin yngste son, parerade verbala utmaningar – så gott det nu gick med den risiga rösten – och bara lyssnade.

Till exempel på när B och K satt och diskuterade huruvida en älglungas textur känns som ett kvinnobröst.

Ett argument som B använt för obstinata elever i biologiundervisningen. K, som är en passionerad jägare och har styckat ett och annat djur genom åren, höll inte med.

Återigen önskade Soulwoman att hon skulle haft sin bandspelare med. Eller haft kraften och orken att transkribera det som sades.

Men fredag är ju ändå fredag.

Fredagen avslutades strax innan den gick över till lördag med att besöka J & B:s hysteriskt söta kattungar innan färden styrdes mot Göteborg.

Som vanligt, när hon träffar kattungar,  föll Soulwoman i barndom och ville haaaaaaaa och som vanligt fick hon svaret från den enormt förnuftige make hon har: ”du har ju mig och vem ska ta hand om de här när vi är borta?”

Jajajaja, tjôta.

A gillade den grå kattungen allra bäst

…. det hampade sig ju så att på helgens Rikshemvärnsting uti kringelsta’n Södertälje så blev Soulwoman invald i Rikshemvärnsrådet.

Ett hedersuppdrag, på hennes ära.

Ett förtroende som hon ska förvalta efter bästa förmåga.

Spännande, utmanande och fantastiskt roligt.

Och icke något som innebär att att man bara sitter och flätar navelludd.

Det är mycket jobb som ligger framför henne och hennes kamrater i rådet.

Rikshemvärnstinget var en trevlig tillställning. Det var mycket jobb men samtidigt också möjligheter till mingel och nätverkande.

Exempelvis så bytte hon några ord med ordföranden i Försvarsutskottet, tidigare kommunalråd i Borlänge, om gasololyckan i samma stad år 2000. Det var nämligen den som fick upp ögonen för Hemvärnet på försvarsutskottets starke man.

Då, för snart tolv år sedan, var inte Soulwoman med i Hemvärnet. Hon upplevde ”Urspårning med tåg 31032, Borlänge, 2000-04-08″ från ett strikt utredande perspektiv.

Hennes erfarenhet av Hemvärnet då var att dessa grönklädda personer av olika åldrar och kön stod på diverse punkter och bevakade infarter och annat. Alltid korrekta. Alltid med ett vänlig ord.

Och då, precis som nu när det händer större saker, stod de fantastiska kokgrupperna och skyfflade ut varm mat och kaffe i mängder till hugade mottagare – inte bara hemvärnare utan till personal från räddningstjänst, polis och gu’vetalla personalkategorier som kan vara på en större insats.

Det var inte utan att Soulwoman satt och pös lite stolt så där i skymundan när Peter Hultqvist bredde på om hur bra det fungerat med Hemvärnet i samband med den långa insats som blev följden av urspårningen. För nu är hon ju en del av den organisationen. Och har så varit sedan 2003.

Ja, sedan pratade både Försvarsminister Tolgfors och Överbefälhavare Göransson om ”oss” i Hemvärnet.

Och på något sätt så var det lite annat ljud i skällan nu än när hon deltog i hemvärnstinget för två år sedan….

Ja, förutom val, mingel och nätverkande en enkel helg i november, så stretar hon på; på jobbfronten intet nytt, november är november – det är kallt, dimmigt och lite småvidrigt i största allmänhet. Stan börjar bli nedlusad med juldekorationer och som vanligt upphäver hon ett ”bläh”.

Hon ser fram emot helgen – som alltid. Men just den här helgen är speciell.

Manolito har nämligen förkunnat att han hemskt gärna vill komma ner till sin mamma – alldeles själv.

”Å rå om varann”, som han säger den lille mannen.

Och mamsens hjärta sväller.

Det blir en rivstart för gossen – fredagskvällen kommer att tillbringas på Öppna Plätten eftersom H går åstad och har födelsedag.

Det ser vi fram emot!

Soulwoman harvar på i sitt nuvarande limbo.

Hon har fortfarande ingen aning om hur hennes arbetssituation ser ut efter årsskiftet.

Troligen är hon arbetsbefriad. Ställd i utvisningsbåset. Utskickad i utanförskap.

Och allt sådant där som hör till det.

Men fram tills dess så jobbar hon på som en galärslav.

Dessutom handleder hon studenter också.

De har klarat sin första vecka galant. Och förhoppningsvis kommer Soulwoman att få se dem på måndag också.

Mellan varven glömmer både hon och A bort tvättstugetider, vrenskas med ett avlopp i badrummet, kör läxförhör per telefon, medlar i diverse trätor mellan ungdomar, undrar för ”förtonde” gången vad i helsike man ska äta till kvällsmat, svär över det magra utbudet på TV, förvånas över det relativt milda vädret, häpnar över att melodifestivalsarrangörerna är så desperata att de slänger in Björn Ranelid och Thorsten Flink i startfältet och allt sådant där annat man kan göra en helt vanlig novembervecka.

Men se där, helt plötsligt händer det.

I TV-tablån finns ett litet russin i en annars så torr och tråkig kaka.

Belgiska ”Dagen då gud gav sig av” – ett drama som handlar om folkmorden i Rwanda 1994.

Enligt recensionerna släpptes den inte på DVD när den kom 2009 och gick aldrig upp på bio i Sverige.

Alltså Sverigepremiär av en film som inte hör till må-bra-genren men som förmodligen är mycket bra. Och vad som är bra är ju att en belgare gjort en film om detta oerhörda. Det är modigt.

Vad som tyvärr skjuter tittande på dramat i sank för Soulwomans del är att filmen börjar 22.45 och slutar 00.20.

För hockeykväll, sportnytt och repriser på dagens nyheter går ju före allt annat i tablån.

Soulwoman couldn’t care less och dessutom är kvart i elva är för sent för henne.

Hon ska nämligen resa bort på Rikshemvärnsting i morgon.

Det duger inte att komma hålögd till sådana tillställningar, inte.

SVT lär nog inte reprisera filmen som hon gärna sett.

Och hon VET att svägerskan N kommer att säga att Soulwoman borde köpa sig en inspelningsutrustning.

Kanske hon borde ha gjort.

Men nu är det för sent.

Och SVT, med sin fantastiska tablåläggning, kommer allt närmare en kund mindre.

 

… sover man ut.

Efter ytterligare en tuff vecka.

Man äter frukost, saknar tidningen eftersom det är jätteröd lördag.

Man såsar in på en bok istället.

Eftersom väderorren håller sig över tio grader så bestämmer man sig slutligen – när den visar 13,5 grader – att det absolut är tid för att röra på spelet utomhus.

Walkabout is da shit.

Dels för att få lite motion. Och dels få all oro och vånda ur kroppen.

Men vad är det att oroa sig för egentligen? Hon vet ju att hon kommer att få sparken till nyår.

Tillsammans med ungefär 1000 andra vikarier.

Det är totalt anställningsstopp på hennes arbetsplats, nämligen.

Och när hon får sparken, är hon så nära en fast anställning enligt LAS som fjorton dagar.

Hon vet ju det, för hundra plåtar.

Men ändå så går hon ju och hoppas att det ska ordna sig.

Idiot, blond och från skogen som hon är.

Men att gå suddar ut alla funderingar och farhågor. Åtminstone för stunden.

Det första man springer på är tre stycken retrievers med tillhörande mattar – en labbe och två golden. Två valpar och en elvaåring.

”Ni vet vad ni ger er in på, va?” utropar en av mattarna när vi närmar oss hundhögen där nere på gräset, strax bortanför päronträdet som tappat alla löv.

Och det gör man ju.

Två stycken unghundar/valpar inser att det finns två personer som eventuellt kan ge klapp.

Och de kommer som torpeder.

Efteråt, när ungdomen rasat av sig, kommer nestorn. En goldentik på 11 år.

Lite artros har hon nog. Och fäller päls något så gud förbannat.

Men hon trivs med att bli klappad också, medan ungdomen har ett nytt fjollspatt på gräset, ner mot älven.

Jyckarnas iver och suktan efter klapp och kärlek smittar av sig – Soulwoman blir på ett särdeles gott humör.

Walkabouten går vidare.

Den blir en mil lång till sist.

Det är så pass varmt ute att det räcker med en collegetröja.

Ja, förutom de andra kläderna då såsom byxor och skor – nota bene för den som hade tänkt att hugga på det.

Och Soulwoman har nu kommit till den åldern då hon faktiskt emellanåt får kavla upp ärmarna.

Hon blir så sällsynt varm, ser ni.

Under walkabouten ser Soulwoman frisk grönska på ängarna vid Krokängsparken.

Hon ser nyutslagen rödklöver, maskros, nässlor (som tyvärr blivit lite för stora för att koka soppa på) och sådana där små rosa djävlar, som nästan ser ut som tjärblomster.

Soulwomans ömma moder kommer att lägga sin dotter över knäna och ge henne smisk för att hon inte kan komma på vad blomdjäveln heter.

Det är den 5 november och det blommar därute, gott folk.

Bara en sådan sak.

Vi hoppar över en espresso doppio på italienska caféet på Eriksberg. Det är så rysligt mycket folk i kön.

Grejen med espresso (espressi om man ska ha fler) är ju att det ska gå fort.

Och det gör det inte om man har tio pers framför sig i kön som ska ha latte, macchiato, sallad och paj.

Fast utan det och det. Och kan man få sådant i stället?

När man väl kommer hem så börjar man fixa en porterstek tills i morgon samt dagens middag.

Där emellan tittar man till facebook och ser att en före detta granne länkat till en artikel om ”skjutning” på Hisingen.

Jo, det heter så numer.

”Skjutning”.

Vad är det för djävla språk egentligen?

”Skottlossning” kan Soulwoman stå ut med.

”Skjutning” går fetbort.

Men hur som haver – det har varit skottlossning inte alls långt ifrån där Soulwoman bor.

Mindre än en kilometer … bara några hundra meter faktiskt.

Soulwomans ömma moder har inte hört av sig angående detta.

Däremot hennes sambo, O, som undrade ifall hans plastdotter hade alibi för skottlossningen.

Jo, han skrev så, O.

För han är en sådan där person som anser att att ett hushåll utan SAOL är a shithole och att Hans-Christian Nygård kan vara en djävel ibland med sina korsord.

Och alibi, det hade hon ju.

Vid den aktuella tidpunkten för skottlossningen stod hon ju faktiskt och fnulade med sin porterstek. Och fixade en pannacotta till efterrätt.

Och se där, vad matlagning kan ta udden av allt det otäcka som kan hända i en stad som är lite större än byhåla.

O ville nämligen komma ner direkt (från Nyhammar, Dalarna – lycka till) och äta porterstek.

Och så var det slutdiskuterat med otäckheter som kan hända i storsta’n.

Soulwoman rycker som så många andra gånger på axlarna och är nöjd att hon inte kommit i vägen för det som händer från och till i storstan.

Och längtar tillbaka till vistelsen ute på ön i de djupa skogarna, då hon ömsom stod vid huggkubben och ömsom vid vedspisen och sov som en klubbad säl i tystnaden och lugnet som rådde där, in the outback.

I morgon är en annan dag, dock.

… så kan det bli så att man inte hör ett skit från dem på ett par dagar.

Ibland kan det vara flera dagar.

Det beror vad som är på gång.

Det kan vara classic car week i Rättvik, scoutläger, innebandyturnering, fotbollscup eller bara det att man hänger med polarna.

Hönsmamman skickar sms, som hon inte får något svar på.

Det handlar inte om att barnen slutat älska sin mamma (säger de i varje fall) utan det oftast handlar det om att kontantkortet är slut – igen…

Men ibland kan det ju bli sådan där intensiv kontakt.

Såsom när Soulwomans kattbarnbarn Sacko hamnat i det stadiet att han skulle bli en ”det” och skulle kastreras för ett par veckor sedan.

Själva ingreppet är ju en baggis.

Sägs det i varje fall.

Bokat och klart av kattens ägare samt kattens ägares flickvän.

Utan att Soulwoman hade behövt fixat och dona kring detta – respect!

Då, för ett par veckor sedan, satt  Soulwoman på en möte å gröna firman. Det ramlade helt plötsligt  in ett sms som gjorde att den förkättrade telefonen hoppade på konferensbordet.

Soulwoman är ju en redig person och hade satt telefonen på ljudlöst – dock inte vibrationslöst.

Nödropet kom från Drasutens blivande, I.

Som sökte kontakt.

Soulwoman blev lite nervös. Det var ju inte längsedan det rasade in otaliga sms som utmynnade i att hennes förstfödda opererades för brusten blindtarm.

Men hon stillade sig och slog en signal, då mötet till slut var till ända.

I andra änden av luren förkunnades det:

”Vi har ba’ varit med om det mest PINSAMMA man kan råka ut för” (with a shriek, mind you).

Det kan ju vara precis vad som helst. Tänkte Soulwoman.

Det som var pinsamt på 70- och 80-talet betraktas ju som trendigt idag, typ. Tänkte hon.

Också.

Hennes son med tillkommande är stundtals mycket verbala och berättade följande story - med emfas :

Sötaste katten, Sacko, skulle ju KASTRERAS.

Hos bästa veterinären Torkel – som är den mest empatiske och holistiske veterinären Soulwoman hört talas om – han har vaccinerat, skrapat tandsten, klippt felväxta klor och till slut avlivat två av Soulwomans ömma moders hundar och tagit hand om det döende djuret och den sörjande matten på ett underbart sätt.

När Sacko väl skulle läggas under kniven så förkunnade Torkel (Soulwoman tror i sin enfald att det inte var första gången han sade detta) : Eh, ni är medvetna om att detta är en hona, va?

Och det var ju detta som enligt Soulwomans bästa svärdotter var så himla pinsamt.

Soulwoman försökte släta över med att ”herregud, han är ju veterinär och vet ju var the bollocks finns och så…”

Eller så kanske hon skulle bara ha hållt käft.

Det blev ju lite problem med vad katten skulle kallas… ”Sacko”, ”Lilla gubben” eller något…

Men å andra sidan. Det är fortfarande världens sötaste barnbarnskatt.

Som idag steriliserades, enligt uppgift.

Och han/hon/den/det/hen mår bra men är enligt Drasuten ”öööh, lite seg ‘ba’h”.

Soulwoman kan lägga sig och sova med ro. Samtidigt har hon fått sig till livs att hennes förstfödda arbetar under höstlovet och har köpt säng och sängbord ”jävlut billi’t – rena fyndä”.

Han håller på att sätta bo och Soulwoman fattar knappt att det är sant

Soulwoman har sedan sin semester varit ganska sur och grinig. Sliten kort sagt.

Vilket inte är speciellt roligt.

Men det var ju som att semesterfeelingen försvann i ett nafs – poff så var den borta.

Rivstarter i en gammal kropp och knopp är inte heller bra. Risk för skador och sjukdomar är det och mycket riktigt så kroknade Soulwoman i onsdags i smittfebran och först framåt igår började hon ganska upp sig något så när.

Hennes bortavaro från det dagliga värvet kommer att komma surt efter, var så säker.

För de saker som hon inte fick gjort då ska göras på någon annan tid (som inte finns).

Det blir ytterligare ett par dagars frånvaro också till veckan som kommer – detta har dock varit inplanerat sedan länge. Det är nämligen dags att stänga stugan på den lummiga ön i de djupa skogarna för vintern.

Men nu var det inte Soulwomans fucked up arbetsliv som skulle avhandlas – utan något helt annat.

Nämligen detta med att umgås.

Vilket man kan göra på många sätt.

Att prata torde kanske vara det som är vanligast. Åtminstone om man hör till en sådan åldersdigen generation som Soulwoman.

Man tjôtar helt enkelt.

Om livet. Man tramsar lite, skrattar lite (eller mycket) eller pratar om väder och vind.

När Soulwoman är lite hösthärsken som nu reagerar hon extra starkt på personer som går ut på ett näringsställe, är två till antalet, tar upp ett bord för sex personer och umgås inte med varandra utan sitter mitt emot varandra och fepplar med sina mobiler.

Detta scenario iakttog Soulwoman för ett tag sedan och är man easy going och utvilad så rycker man på axlarna och tänker att själv är bäste dräng och så vidare.

Är man trött, sliten, hungrig och behöver bord NU - då ruttnar åtminstone Soulwoman.

Vad är det för vits med att vara ute på lokal med kompis eller sin partner om man inte pratar med varandra? Är det sådana som bara umgås via facebook hemma också?

Soulwoman umgås med hjälp av facebook – framför allt med kamrater som inte bor i hennes stad eller land.

Men hur tramsigt skulle det inte vara om hon och A med varsin dator satt i varsitt soffhörn och chattade med varandra? Det skulle ju inte bli något umgänge alls eftersom A över huvudtaget inte är ansluten till ”fejjan”.

Har Soulwoman missat något fundamentalt här?

Har tidens utveckling rasat ifrån henne?

Betraktas det som urmossigt att umgås genom att tala (helst utan att behöva skrika) , möta varandras blick, sitta i sällskap, skratta och gråta tillsammans?

Betraktas det som ”helt galet” om man ruskar på huvudet åt en vuxen man som står och stortjuter i TV för att han pga av taskig ekonomi blir av med sitt TV-spel?

Soulwoman och A går mot strömmen – vi fortsätter vårt analoga liv. Och trivs med det.

Exempelvis var vi urbota beiga igår – vi tog nämligen en tur till Läskiga Skogen.

Och DÄR umgås man som man alltid gjort. Verbal pingis, skratt, prat i munnen på varandra, den ena bräcker den andra med skabrösa historier, det äts mat i skogshuggarlass, det fikas, det pratas ännu mer och skrattas hysteriskt.

Detta, mina vänner, ger en mental boost och en själavandring, som behövs så väl.

Nu är det inte alla förunnat att ha släkt ute i Läskiga Skogen. Soulwoman har i detta fall haft en sagolik tur att hamna i ett stort, varmt björnide – där det alltid är högt i tak. Glädje och sorg delas rakt av.

Glöm inte att umgås på riktigt – analogt -  för det ger så himla mycket.

Soulwoman ska den kommande veckan också umgås med sina barn på ett väldigt analogt sätt. Ute på ön.

Där det är tyst, mörkt och svalt. Det ska jobbas under de ljusa timmarna med att tas hand om kvistar, träd och ved. Det ska eldas skräp i massor och grillas tyska korvar över glöden.

Det ska ätas varma grytor, eldas i spisen, badas bastu och pratas. Kanske spelas lite skitgubbe också. Och på sin höjd lyssnas på kvällsvädret klockan 21.50 på radion.

Det ser hon fram emot.

Soulwoman slår in öppna dörrar nu, hon vet.

Man kan bli väckt av väckarklockan, mobiltelefon, barn som inte mår bra, någon som snarkar, åskväder, mardrömmar – you name it.

Man kan också bli väckt av frasen ”Ditt dumma j—-a spån” samtidig som sängen skälver till.

Det skulle ju kunna vara A som vaknat av en mardröm.

För än så länge har han aldrig titulerat sin hustru med ovannämnda tillmäle.

Men vad som väckte A, och som samtidigt väckte Soulwoman, var – en talgoxe!

Jodå, den lille gynnaren hade enligt uppgift setat på fönsterblecket ett tag och sedan tagit sig för med att hälsa på genom det halvöppna fönstret.

Nu vet vi ju hur små hjärnor fåglar har – framför allt när de får för sig att ta adjö efter visiten.

Då flaxar man på i vild panik och kör helst i 120 knyck rätt in i stängda fönster.

Två gånger försökte den lilla fågeln att passera ett stängt fönster.

Sedan flaxade den omkring i det relativt stora sovrummet ett tag. Och lugnade sedan ner sig.

Den flaxade lite, satte sig på olika saker, provsmakade en prydnadssak och satt ungefär som Dartanjangs morfar upp och ner i en ljusstake ett längre tag.

Och där fattade pippin att utgången fanns också. I form av ett vidöppet fönster.

Efter fem minuters visit i pörtet flaxade den lille gynnaren ut igen.

Och lördagen kunde börja.