Man blir det av att ge järnet under en längre period utan nämnvärd vila emellanåt. En tillfällig decimering av personal på Det Stora Sjukhuset gör att hennes arbetsdagar går fort – trots att de är långa. Och de är absolut inte tråkiga, tvärtom. Men så fort hon kommer hem är det som att en svärm tse-tseflugor biter henne och hon blir sittande som ett lallande fån i soffhörnet.  

Hon är redan trött på TV:s ”På Spåret” – innan det ens börjat. Trams- och flams-Luuk med parhäst Fredrik Lindström. Och en jädrans massa reklam för programmet på stats-TV. En bra produkt säljer sig självt! Det behövs inga ljus- och rökeffekter!

Hon är även trött på julen – innan ens advent börjat. Infam reklam på TV, glitter och pynt och julklappar i varenda skyltfönster. För helvete, räcker det inte med själva julveckan? Bläh!

Kronprinsessbröllopet står henne i halsen också. Mer än ett halvår innan det ens sjösatts. Det är minst lika romantiskt att åka till stadshuset i Kungsbacka – pilutta er. Och det kostar inte flera miljoner heller. TV4 vevar på och ska sponsra evenemanget. Tårar, vackra klänningar, glammiga människor, kärlek, lööööv and da shit uppblandat med reklam för puckade TV4-program, Riesen, Toffifee och Hornbach. Das schmeckt, tycker en gammal reklamcyniker.  Går fetbort!

När hon nu är i farten med den skarpslipade sabeln mot TV kan hon konstatera att ”Rapport” inte ens försöker producera något eget. Det man själv producerar blir bara snuttifierat. Idag var det tre inslag från ”Västnytt”, som börjar 20 minuter innan ”Rapport”. Man kan med andra ord lika gärna välja bort ett av programmen. Idag handlade det naturligtvis mycket om SAAB:s framtid…  eller brist på framtid. Det enda reportaget på ”Rapport” som brände till idag var reportaget från Somalia om en åttaårig pojke, som fått halva ansiktet bortskjutet när han var ute och gick med sin mamma på Mogadishus gator. Och som avslutning – innan vädret, som denna tid alltid består av styv kuling och regn – hade man ett litet längre reportage om något som det pratades om för något eller några år sedan. Nämligen miljövänligare inflygningar till flygplatser. Det kändes som om att reportern kommit med idén själv, bara för att få åka i cockpit.

Det finns, trots den förlamande tröttheten, mycket att glädjas åt! Nytvättad tvätt, lön, vi har tak över huvudet, vi har sysselsättning som sträcker sig way beyond heltid, vi är friska, alla skabrösa historier A berättar från seminariet han var på igår, där Peter Apelgren och Anna Mannheimer tjôtade på i sann Rally-stil. Framför allt fröjden att höra hur svårt A har att recitera historierna utan att skratta sig halvt fördärvad. Den mannen har ett smittande skratt. Det är som en porlande vårbäck, hela karlen kommer i gungning. Man skrattar inte åt honom utan med honom.

Och det faktum att det finns ett par olästa böcker som väntar på Soulwoman till helgen.

… hade Soulwoman inte igår. Hon var uppe med tuppen och tillbringade dagen och kvällen tillsammans med hemvärnskollegor. I morse, däremot, sov hon ut.

Och vaknade till en hiskelig dag rent vädermässigt. Regnet piskar på sovrumsfönstren och det blåser makadam och tolvtumsspik.

Med andra ord är det en sådan där kura-skymning-dag.

Men om ett tag måste hon bege sig ut i ovädret för att åka till jobbet.

No further comments…

http://www.youtube.com/watch?v=C1E5iY6n1xk

Soulwoman ser sig som ambitiös i sitt jobb. Hon vill hinna träffa alla patienter som behöver träffa henne. Hon tar sig även tid att prata med anhöriga. Vilket kan ta tid ibland. Ibland är det svårt att förklara svåra saker.

Och hon hamnar i den situationen att hon börjar skriva av sig vad hon gjort när klockan är 15.50. En sådan dag då hon tänkt gå hem den tiden.

Dagarna går rasande fort på det stora sjukhuset. Det är roligt, givande och krävande.

Och hon blir lite ledsen i ögat då hon inser att en månad snart gått av hennes tvåmånaders vikariat.

Men det är ju fredag. Då ska man chilla och njuta.

Det börjar med att hon missar en spårvagn från det stora sjukhuset. Även idag har hon jackan utan luva. För det regnade inte i morse då hon med låg utväxling masade sig ner till bussen.

Tack och lov står en annan vagn inkörd på hållplatsen, så hon kan embarkera vagnen och slå ner russinet på ett säte utan tuggummi (fördelen med att komma på vagnen först eftersom man som sent påstigen passagerare oftast bara har säteskategorin ”sönderskuren” eller ”nedkletat med tuggummi” kvar att välja på).

Trettio sekunder innan avgång kliver en man i odefinierbar ålder på. Med något svajande gång.

I handen har han en pappmugg med lock från Pressbyrån. Trots locket har det runnit mycket kaffe från muggen på den femton meter långa promenaden från kiosken till vagnen. Han luktar flygbränsledepå.

Han sätter sig framför tjejen som sitter framför Soulwoman.

Soulwoman drar en djup suck av lättnad.

Hon har jobbat hela dagen med kommunikation och känner inte för att ha filosofiska diskussioner med en person som säkert ligger på närmare tre promille i blodet (men som samtidigt kan gå, stå och hålla avföringen).

Mannen pratar – på ett trevligt sätt – med tjejen framför Soulwoman.

Mest om musik.

Han gillar Pink Floyd. Det upprepar han ofta. Soulwoman räknar till minst åtta gånger på sträckan Östra sjukhuset-Kaggeledstorget (2 hållplatser).

Tjejen framför Soulwoman svarar enstavigt men fräser inte ifrån. Hon kanske också är glad att det är fredag?

Framme vid knutpunkten missar Soulwoman precis sin buss och svär inom sig. Men det praktiska inom henne slår till, hon går in till bokhökar’n i Nordstan och köper nya kalenderblad för 2010.

När hon går ut i det strilande regnet möter hon mannen från spårvagnen.

”Dej hann jag ju inte prata med på vagnen” säger han högt och ljudligt. ”Du ser ut som du haft en tuff vecka. Jag vill bara vet vad du gillar för musik.”

Soulwoman blev lite paff att mannen, trots sitt oktantal, kände igen undertecknad.

Hon meddelade att hon gillar soulmusik. Och har en ruskig faiblesse för 70-talsdisco.

Mannen log stort och meddelade kort ”det var bara det jag ville veta” och raglade vidare.

Soulwoman kom på sig själv med att stå i regnet och le över händelsen.

Desto bredare log hon när hon kom fram till doft av mat, ett glas Oppigårds och Soulwomans egna discomix på Spotify.

Så lite som behövs egentligen…

Vackraste och klokaste Lisbeth Åkerman är årets julvärd.

Man har honkat tre stycken kids som är misstänkta för att ha bränt ner Torslandaskolan  här i Göteborg. Kids från Torslanda, mind you. Annars brukar det ju fjuttas på i mindre trendiga områden kring Göteborg. Det är inte alltid som idyllen är riktig idyll…

Det blåser i Skåne. Ordentligt.

Det har spöregnat i Göteborg – från och till. Mest till när Soulwoman var på väg hem från jobbet. Med jacka utan kapuchong eller paraply.

Och Soulwoman jobbar lite för mycket för tillfället.

Annars händer inte så mycket.

Idag har Soulwoman haft en sådan där riktig ”exter-dag”.

Naturen har för några dagar sedan slagit klorna i hennes korsrygg och påmint henne om att hon är kvinna.

Sådant händer ju med viss (o)regelbundenhet (these days).

Men det är då hon förbannar den dagen hon valde ett yrke där man likt en ängel klär sig i vitt på jobbet.

No further comments.

Det är då hon stressar sig igenom en dubbelrond och springer som en skadskjuten kråka för att hinna med resten av det som ska göras. Det är även då hon slänger i sig matlådan (eller rättare sagt innehållet i matlådan) och definitivt förstör den vita outfiten med stänk av A:s übergoda tomatsås och pasta. Det är tur att det är klädbyte varenda dag på det stora sjukhuset. Annars skulle det se för jädrans besvärligt ut i slutet av veckan.

Hon risslar sedan om och hastar iväg till en arbetsplatsträff på ett annat sjukhus i staden.

Och tycker, när hon går till spårvagnen, att det känns väldigt konstigt i de nedre regionerna. Under bältet, typ.

Det gör ont, liksom. Känns obehagligt.

Och upptäcker – efter ett besök på damernas innan mötet hon ska på  - att hon har hälften av ett omslag till sådan’t därn’t som används när man är satt i omständigheter, innanför underbyxorna. Inte konstigt att det kändes lite annorlunda.

Vissa dagar borde man inte ens gå ur sängen!

Nu järnspikar börjar Soulwoman få tillbaka geisten igen efter förra veckans debacle, då kroppen inte riktigt ville vara med.

Hon kände sig hyfsat pigg igår fast en molande huvudvärk – bakom ögonen – hotade spränga hennes huvud framåt eftermiddagen.

När hon kom hem hängde ögonen som sladdlampor. Klippet hon hade i steget på morgonen (hm, nåja) fanns bara inte. Hon höll på att somna till ”Rapport” och fick sedan order från A att skärpa till sig. Inte det att hon skulle pigga på sig – det görs ju inte på direkt order – utan att Soulwoman skulle gå och lägga sig. Punkt, förbannad punkt.

Så gjorde hon. Kvart över åtta i går kväll kroknade hon, somnade som en klubbad säl och sov sedan straight on till 02.30 då hon vaknade till som hastigast. Bara för att njutningsfullt konstatera att huvudvärken var borta och att hon kunde sova i tre och en halv timme till.

Att hon var som ett ras när klockan ringde klockan sex hör liksom till.

Men vilket lyft det är att känna att kroppen är med igen!

Datorn är gammal och seg. Den jobbar febrilt med att klara det mest basala.

S0ulwoman är gammal och seg.

Och hon jobbar lite för mycket. Och engagerar sig i sysselsättningar som tar en hel helg i anspråk.

Fast helgen var trevlig, därborta i Östergötland.

Igår jobbade hon från 16.00 till 23.30.

Idag från 08.00 till 20.30.

Punktinsatser kallas det för.

Och hennes veckor är fyllda av sådana punktinsatser.

Datorn ska bytas ut och i morgon kör hon ett pass på det stora sjukhuset.

Soulwoman började i förrgår på sitt nya jobb… eller vikariat rättare sagt. Men jobb lika förty.

Hon kände sig inte sådär jätte tip-top men det har ju varit lite mycket den senaste tiden.

Första dagen på jobbet innebar KDS – ”känn ditt sjukhus” (nej, hon har inte hittat på det själv, hon har helt fräckt korpat detta ur PC Jersilds ”Babels hus” – varför uppfinna hjulet igen?), hälsa på en massa människor, hälsa på patienter, fixa behörigheter och tam-tarammm – ta vaccin mot influensan.

Hon hörde en hel del historier om biverkningar av kollegorna och läste noggrant igenom foldern hon fick med av den snälla sköterskan C, som gav Soulwoman en helt smärtfri injektion.

Vid dagens slut satte hon sig på spårvagnen hem – det var nämligen avtalat att gode vännen Kurt S Wreesig skulle besöka Soulwoman och A nämnda kväll. Jäms med Kaggeledstorget fick hon en frossa som gjorde att knäskålarna klapprade som kastanjetter. Öm i stickarmen var hon också. Det var lite synd om Soulwoman helt enkelt.

Nåväl, en liten ibumetin så var det lilla problemet löst. Soulwoman, Kurt och A hade en mycket trevlig kväll tillsammans med mycket tjôt.

Igår var det helt andra uppdrag på en annan arbetsplats. Denna arbetsdag innebar också ett par timmars ”skämma bort dig” som Soulwoman presentades med av svägerskan N. Vilket innebar att Soulwoman reclaimade sin ordinarie hårfärg!

Soulwoman föddes nämligen lintott. Men med stigande ålder har den lintottiga färgen mörknat betydligt. Och i medelåldern så har håret blivit mörkare och mörkare – inte sådär fantastiskt blondgrå som alla andra snygga babes blir. Soulwoman har ihärdigt gått till sin frisör och tonat håret så att det åtminstone ska likna litegrann som när hon var 20.

Men varför lura sig själv? När håret till sist är som svinto, utväxten ser för djävlig ut redan efter tre veckor och hon tappar hår som gör att bilen ser ut som den är belagd med ett fårskinn och A får plocka blonda hårstrån ur sina kallingar – då är det dags att trampa ur.

Och mirakelkvinnan som Soulwoman hänvisades till igår lyckades få till det. Nu är Soulwomans hårfärg naturlig med det undantaget att kvinnan med guldsaxen lagt i lite slingor som piggar upp barret.

Och ja, det känns ovant. Varje gång Soulwoman tittar sig i spegeln så hoppar hon till. Men känslan av att håret och hårbotten mår bra igen är obeskrivlig.

Mår bra, ja. Håret på Soulwoman mår bra. Men själv är hon hängig på grund av snuvan och efterdyningarna efter sprutan. Igår och idag har hon haft en sådan där katastrofal röst, kraxig och eländig.

Men inte febrig tack och lov.

Och vilket föredöme för sina klienter och kollegor hon varit idag: ”Hej, jag heter Soulwoman och är logoped. Jag jobbar med tal och röst – krax”.

What a laugh!

Det är tur att hon har en förstående make. Han släpade helt sonika ner henne till stamlokuset på kajen och tvingade i henne i tallrik fisksoppa till middag. Ljuvligt.

… är mycket trevligt.

I synnerhet när man gör saker tillsammans med sina barn, som besökt sin ömma moder under höstlovet.

En öm moder som är brakförkyld. Men hon har inte ont i halsen eller feber. Så det är bara att bita ihop.

Idag har det uppväxande släktet lämnats av vid tåget och de har då fått en delkurs i livets hårda skola, nämligen kursen ”vuxna män gör saker tillsammans”.

Barnens tågavgång sammanföll nämligen med ankomsten av chartertåget med ett antal hundra AIK-fans, som ska bevista seriefinalen mot Göteborg idag.

Som naturligtvis har fått till följd att kollektivtrafiken stängs av, hundratals poliser mobiliseras och att man knappt kan gå på stan utan att få sina svullna trumhinnor perforerade av vrålande och skränande fans, som troligen styrkt sig med schpriiit redan från morgongröten.

Ögonen var stora på sönerna. De har nämligen bara hört om detta.

Nu fick de se – och höra – nästan allt. Bengaliska eldar, pruttfulla fans, ”Hata Göteborg”-ramsor och allt det där andra som hör idrotten till.

Eller hur det nu var.

Frågan är vad fotbollsfansen gör när det inte är säsong? Går i ide?