Soulwoman började i förrgår på sitt nya jobb… eller vikariat rättare sagt. Men jobb lika förty.

Hon kände sig inte sådär jätte tip-top men det har ju varit lite mycket den senaste tiden.

Första dagen på jobbet innebar KDS – ”känn ditt sjukhus” (nej, hon har inte hittat på det själv, hon har helt fräckt korpat detta ur PC Jersilds ”Babels hus” – varför uppfinna hjulet igen?), hälsa på en massa människor, hälsa på patienter, fixa behörigheter och tam-tarammm – ta vaccin mot influensan.

Hon hörde en hel del historier om biverkningar av kollegorna och läste noggrant igenom foldern hon fick med av den snälla sköterskan C, som gav Soulwoman en helt smärtfri injektion.

Vid dagens slut satte hon sig på spårvagnen hem – det var nämligen avtalat att gode vännen Kurt S Wreesig skulle besöka Soulwoman och A nämnda kväll. Jäms med Kaggeledstorget fick hon en frossa som gjorde att knäskålarna klapprade som kastanjetter. Öm i stickarmen var hon också. Det var lite synd om Soulwoman helt enkelt.

Nåväl, en liten ibumetin så var det lilla problemet löst. Soulwoman, Kurt och A hade en mycket trevlig kväll tillsammans med mycket tjôt.

Igår var det helt andra uppdrag på en annan arbetsplats. Denna arbetsdag innebar också ett par timmars ”skämma bort dig” som Soulwoman presentades med av svägerskan N. Vilket innebar att Soulwoman reclaimade sin ordinarie hårfärg!

Soulwoman föddes nämligen lintott. Men med stigande ålder har den lintottiga färgen mörknat betydligt. Och i medelåldern så har håret blivit mörkare och mörkare – inte sådär fantastiskt blondgrå som alla andra snygga babes blir. Soulwoman har ihärdigt gått till sin frisör och tonat håret så att det åtminstone ska likna litegrann som när hon var 20.

Men varför lura sig själv? När håret till sist är som svinto, utväxten ser för djävlig ut redan efter tre veckor och hon tappar hår som gör att bilen ser ut som den är belagd med ett fårskinn och A får plocka blonda hårstrån ur sina kallingar – då är det dags att trampa ur.

Och mirakelkvinnan som Soulwoman hänvisades till igår lyckades få till det. Nu är Soulwomans hårfärg naturlig med det undantaget att kvinnan med guldsaxen lagt i lite slingor som piggar upp barret.

Och ja, det känns ovant. Varje gång Soulwoman tittar sig i spegeln så hoppar hon till. Men känslan av att håret och hårbotten mår bra igen är obeskrivlig.

Mår bra, ja. Håret på Soulwoman mår bra. Men själv är hon hängig på grund av snuvan och efterdyningarna efter sprutan. Igår och idag har hon haft en sådan där katastrofal röst, kraxig och eländig.

Men inte febrig tack och lov.

Och vilket föredöme för sina klienter och kollegor hon varit idag: ”Hej, jag heter Soulwoman och är logoped. Jag jobbar med tal och röst – krax”.

What a laugh!

Det är tur att hon har en förstående make. Han släpade helt sonika ner henne till stamlokuset på kajen och tvingade i henne i tallrik fisksoppa till middag. Ljuvligt.

… är mycket trevligt.

I synnerhet när man gör saker tillsammans med sina barn, som besökt sin ömma moder under höstlovet.

En öm moder som är brakförkyld. Men hon har inte ont i halsen eller feber. Så det är bara att bita ihop.

Idag har det uppväxande släktet lämnats av vid tåget och de har då fått en delkurs i livets hårda skola, nämligen kursen ”vuxna män gör saker tillsammans”.

Barnens tågavgång sammanföll nämligen med ankomsten av chartertåget med ett antal hundra AIK-fans, som ska bevista seriefinalen mot Göteborg idag.

Som naturligtvis har fått till följd att kollektivtrafiken stängs av, hundratals poliser mobiliseras och att man knappt kan gå på stan utan att få sina svullna trumhinnor perforerade av vrålande och skränande fans, som troligen styrkt sig med schpriiit redan från morgongröten.

Ögonen var stora på sönerna. De har nämligen bara hört om detta.

Nu fick de se – och höra – nästan allt. Bengaliska eldar, pruttfulla fans, ”Hata Göteborg”-ramsor och allt det där andra som hör idrotten till.

Eller hur det nu var.

Frågan är vad fotbollsfansen gör när det inte är säsong? Går i ide?

Dagens värv blev inställt på grund av sjukdom.

Inte Soulwomans utan de som hon skulle träffa.

Det betyder att hon för första gången på mycket länge har tre dagars ledigt.

Och hur firar man det?

Jo, näsan börjar bli täppt och huvudet är fyllt med bomull.

Det finns barn att krama, böcker att läsa och filmer att se – en ganska bra konvalescens om nu smittfebran skulle slå till.

Mitt i rådande lågkonjunktur – tänk vad Soulwoman tjatar om detta – så ramlar uppdragen in så det står härliga till.

I morse frös hennes sovmorgon inne eftersom en av hennes gamla chefer ringde och erbjöd ett arbete som rivstartar redan nästa vecka. Ett jobb i det ämne som hon tog examen i på försommaren.

Det blev till att ringa runt till vissa andra uppdragsgivare som hon har för tillfället och tala om hur landet ligger. Att hon under en övergångsperiod får rycka in både här och där, avsluta alternativt fasa ut pågående uppdrag samtidigt som hon utför det hon är anställd att göra (också både här och där).

Hon kommer att få a shitload of work att göra. Men i rådande läge kunde hon inte tacka nej till ett sådant erbjudande. Det erbjudna jobbet är visserligen tidsbegränsat, men hon får in en 42:a i verksamheten och det är inte fy skam.

Lite yr av lycka och av allt hon har att göra i framtiden sitter hon nu på ett tåg på väg till Göteborg efter att ha varit på uppdrag i Malmö och försöker smälta allt.

Att vara efterfrågad och behövd känns fantastiskt!

 

… kan göra underverk.

Soulwoman var ledig i dag på förmiddagen!

Ledig!

Det tillbringade hon med att sova till halvtio. Hon vaknade sakta, sträckte sig som en katt och fascinerades över hur mycket kroppens ligament kan väsnas.

Hon masade sig sedan upp till köket, hämtade tidningen och kröp ner i lopplådan igen och läste bladet.

Frukosten blev inte så långvarig eftersom hon redan läst ut tidningen men efter det så småpysslade hon lite hemma i pörtet, sanerade sig själv, ritade glad gubbe i ansiktet (för en gångs skull) och åkte sedan till affären för att hämta ett bokpaket. Efter två påminnelser från sagda etablissemang.

Sedan började dagens värv med lämning och hämtning av material i centrala stan och söder om stan. Nu sitter hon på jobbet (nu var det faktiskt chefen som tyckte att Soulwoman skulle skriva ett blogginlägg om sin lediga förmiddag, så det är sanktionerat).

Vädret är ljuvligt och det är en helt okay oktober-tisdag!

Ni anar inte vad Soulwoman uppskattade den extra timmen hon fick i natt.

Veckan har varit hektisk. Eller rättare sagt veckorna, eftersom de gått in i varandra.

Nu har hon jobbat varje dag i fjorton dagar, utan någon ledighet.

Har hon supertur är hon ledig åtminstone lördagen som kommer.

Men med den extra timmen hon fick i natt så klarar hon det också.

NÅ, hann Soulwoman med allt hon skulle igår?

Ja, lite tur hade hon. Det var andra kursdeltagare som hade tågtider att passa så kursen avslutades 16.30.

Transporten ordnad men sedan har vi ju fenomenet rusningstrafik också. Vilket betydde att det tog nästan en halvtimme att ta sig från centrala sta’n till Mölndal.

Men Soulwoman hann i tid för att hämta upp en av rotekamraterna.

Och med en minuts marginal kom vi i tid till mötet i staden som aldrig sover.

Sedan var det då hemresan, som sket sig kapitalt. Rotekamraten fick nämligen kvarsittning i den mening att han och några till skulle få ytterligare information, som ”tar 20 minuter”.

Tjugo minuter – my ass! I en timme och tjugo minuter diskuterades det vilt. I detta forum var inte Soulwoman med utan hon satt i ett annat rum och förberedde sig för dagens arbete.

I går Borås, idag Nässjö, i morgon Skaraborg – somewhere och i övermorgon Bohuslän x 2.

Det är ett ganska rörligt liv just nu.

De senaste dagarna har varit en logistisk mardröm.

Men än så länge hänger Soulwoman i och klarar tidsmarginaler.

Men frågan är hur hon löser det idag?

Hon slutar en kurs (jaja, det är rast nu – inte sitter jag och bloggar på dyrbar kurstid, inte) klockan 17.00.

Kursen genomförs i en högrest byggnad i centrala Göteborg som ser ut som ett läppstift.

Klockan 17.00 ska hon vara i Mölndal och hämta upp en kamrat och gemensamt ska vi åka till staden som aldrig sover på möte. Hon måste nog ringa och säga att hon blir tio minuter sen.

Soulwoman hatar att bli försenad.

Men det är hennes eget fel. Hon trodde kursen slutade klockan 16.00 men det var 17.00 istället.

Och hon kommer nog att kanske få tänja lite på hastighetsbegränsningarna för att hinna till mötet.

Hon håller tummarna för att trafiken är snäll (yeah, right – mitt i rusningstrafiken).

Och hon ser fram emot nästa vecka, då det faktiskt finns ett par dagar där almanackan är tom… än så länge.

Jo jo – Soulwoman vet att hon inte ska klaga i dagar som dessa.

Hon har jobb – det är det inte alla som har.

Hon har så mycket jobb att hon denna vecka inte kommer att vara ledig någon dag. Och hennes vecka började redan igår med ett mörsarpass hos svägerskan. I dag har det blivit fjorton och en halv timme. Plus restid.

Men tiden går fort när man har kul.

Även i morgon ska hon gnabbas med svägerskan och svågern, onsdag-torsdag blir det sådan verksamhet som hon är utbildad för liksom lördag-söndag. Fredagen går i konsultandets tecken.

Någon hönsröv har stulit A:s cykel också. Inte något spontaninfall, tror vi, utan någon har bemödat sig med att släpa med ett rejält verktyg eftersom kabellåset till hojen var prydligt avklippt. Finge man tag på höga vedebörande så vore det nog fler saker som skulle klippas av, var så säker. Hur jädrans svårt är det att se skillnad på ditt och mitt egentligen?

Tacka fasen för att man inte hinner blogga, trots bärbara datorer och annat.

Idag har det varit en sådan där exter-dag.

Fast egentligen inte.

Om man säger så här – hade denna dag inträffat för sisådär ett halvår sedan, eller för ett par månader sedan, så hade Soulwoman förmodligen farit runt som en bålgeting.

Det började med att det var skitväder. Sådan händer ganska ofta där hon bor.

Hon jobbade lite innan frukost, åt sedan frukost, brände sig på kaffet och läste sedan sin mail på den stationära datorn. Där hade ett något… hmmm … frustrerat mail inkommit från en av arbetsgivarna som undrade varför inget händer.  Typ.

Soulwoman skrev ett svar på mejlet, som förklarade vad som hänt och varför vissa saker inte hänt. Lugnt, sakligt och med tillförsikt.

Hon skulle sedan meddelst kommunalt transportmedel bege sig till en ort ganska långt upp i regionen.

När hon i halvgalopp kommit ner till busshållplatsen kom hon på att hon glömt vägbeskrivning till stället som hon skulle till. För sent att hämta den, men vad gör det när man har sin bärbara dator – där hon tänkt att tillbringa tiden på tåget med att läsa in material för ett annat uppdrag hon har.

Vägbeskrivningen hittade hon hos de gula trollen på det där företaget som hon sågat förr.

Nej, vägbeskrivningen var inte bra nu heller (vid gårdagens besök slog det fel på närmare en mil).

Att hon sedan åkt ifrån sladden till datorn var ju inte bra. Eftersom batteriet gav upp efter 45 minuter.

Inte för att det gjorde något för eftersom Soulwoman inte åkte X2000 till sitt värv så fanns det inte tillstymmelse till uttag.

Och det eländiga vädret höll i sig -uppåt regionen var det snö, mycket snö.

Hon gjorde sitt värv, kom hem till sta’n igen, träffade en kursare som kvittrade på om sitt nya jobb (alltså ett sådant jobb som Soulwoman är utbildad till men som hon bara pysslar med sisådär 40 procent av tiden) och kursaren namngav alla andra kursare som ”lyckats” att få jobb.

Det är ju underbart att så pass många fått fast tjänst eller vikariat. I synnerhet i dessa tider (och detta är absolut inte ”ironic alert”). Hade det varit får några månader sedan hade Soulwoman känt sig som ett värdelöst miffo, som inte lyckas med något.

Idag har hon tre uppdrag i olika branscher, som gör att hon har mer än heltid.

Det ger henne en trygghet. För hon behöver inte oroa sig för ekonomin.

Det enda hon kan oroa sig för är att ibland känns det som att tiden inte räcker till.

Ovanstående saker kan framstå som i-landsproblem. Men hade en sådan dag inträffat för ett tag sedan hade Soulwoman varit otröstlig och brutit ihop av allt jävelskap.

Idag var hon som en sol, kom hem, åt middag med maken och känner sig väldigt tillfreds med livet. Trots att hennes enda lediga dag i veckan kommer att upptas av ett par timmars arbete (tack vare att hon glömde den förb—- sladden till datorn) så är hon inte hysterisk.

Utan bara samlad. Cool. Och hon har inte blivit förbannad en enda gång i dag.

Har Soulwoman mognat, månne?