Soulwoman har sedan sin semester varit ganska sur och grinig. Sliten kort sagt.
Vilket inte är speciellt roligt.
Men det var ju som att semesterfeelingen försvann i ett nafs – poff så var den borta.
Rivstarter i en gammal kropp och knopp är inte heller bra. Risk för skador och sjukdomar är det och mycket riktigt så kroknade Soulwoman i onsdags i smittfebran och först framåt igår började hon ganska upp sig något så när.
Hennes bortavaro från det dagliga värvet kommer att komma surt efter, var så säker.
För de saker som hon inte fick gjort då ska göras på någon annan tid (som inte finns).
Det blir ytterligare ett par dagars frånvaro också till veckan som kommer – detta har dock varit inplanerat sedan länge. Det är nämligen dags att stänga stugan på den lummiga ön i de djupa skogarna för vintern.
Men nu var det inte Soulwomans fucked up arbetsliv som skulle avhandlas – utan något helt annat.
Nämligen detta med att umgås.
Vilket man kan göra på många sätt.
Att prata torde kanske vara det som är vanligast. Åtminstone om man hör till en sådan åldersdigen generation som Soulwoman.
Man tjôtar helt enkelt.
Om livet. Man tramsar lite, skrattar lite (eller mycket) eller pratar om väder och vind.
När Soulwoman är lite hösthärsken som nu reagerar hon extra starkt på personer som går ut på ett näringsställe, är två till antalet, tar upp ett bord för sex personer och umgås inte med varandra utan sitter mitt emot varandra och fepplar med sina mobiler.
Detta scenario iakttog Soulwoman för ett tag sedan och är man easy going och utvilad så rycker man på axlarna och tänker att själv är bäste dräng och så vidare.
Är man trött, sliten, hungrig och behöver bord NU - då ruttnar åtminstone Soulwoman.
Vad är det för vits med att vara ute på lokal med kompis eller sin partner om man inte pratar med varandra? Är det sådana som bara umgås via facebook hemma också?
Soulwoman umgås med hjälp av facebook – framför allt med kamrater som inte bor i hennes stad eller land.
Men hur tramsigt skulle det inte vara om hon och A med varsin dator satt i varsitt soffhörn och chattade med varandra? Det skulle ju inte bli något umgänge alls eftersom A över huvudtaget inte är ansluten till “fejjan”.
Har Soulwoman missat något fundamentalt här?
Har tidens utveckling rasat ifrån henne?
Betraktas det som urmossigt att umgås genom att tala (helst utan att behöva skrika) , möta varandras blick, sitta i sällskap, skratta och gråta tillsammans?
Betraktas det som “helt galet” om man ruskar på huvudet åt en vuxen man som står och stortjuter i TV för att han pga av taskig ekonomi blir av med sitt TV-spel?
Soulwoman och A går mot strömmen – vi fortsätter vårt analoga liv. Och trivs med det.
Exempelvis var vi urbota beiga igår – vi tog nämligen en tur till Läskiga Skogen.
Och DÄR umgås man som man alltid gjort. Verbal pingis, skratt, prat i munnen på varandra, den ena bräcker den andra med skabrösa historier, det äts mat i skogshuggarlass, det fikas, det pratas ännu mer och skrattas hysteriskt.
Detta, mina vänner, ger en mental boost och en själavandring, som behövs så väl.
Nu är det inte alla förunnat att ha släkt ute i Läskiga Skogen. Soulwoman har i detta fall haft en sagolik tur att hamna i ett stort, varmt björnide – där det alltid är högt i tak. Glädje och sorg delas rakt av.
Glöm inte att umgås på riktigt – analogt - för det ger så himla mycket.
Soulwoman ska den kommande veckan också umgås med sina barn på ett väldigt analogt sätt. Ute på ön.
Där det är tyst, mörkt och svalt. Det ska jobbas under de ljusa timmarna med att tas hand om kvistar, träd och ved. Det ska eldas skräp i massor och grillas tyska korvar över glöden.
Det ska ätas varma grytor, eldas i spisen, badas bastu och pratas. Kanske spelas lite skitgubbe också. Och på sin höjd lyssnas på kvällsvädret klockan 21.50 på radion.
Det ser hon fram emot.
