… sover man ut.
Efter ytterligare en tuff vecka.
Man äter frukost, saknar tidningen eftersom det är jätteröd lördag.
Man såsar in på en bok istället.
Eftersom väderorren håller sig över tio grader så bestämmer man sig slutligen – när den visar 13,5 grader – att det absolut är tid för att röra på spelet utomhus.
Walkabout is da shit.
Dels för att få lite motion. Och dels få all oro och vånda ur kroppen.
Men vad är det att oroa sig för egentligen? Hon vet ju att hon kommer att få sparken till nyår.
Tillsammans med ungefär 1000 andra vikarier.
Det är totalt anställningsstopp på hennes arbetsplats, nämligen.
Och när hon får sparken, är hon så nära en fast anställning enligt LAS som fjorton dagar.
Hon vet ju det, för hundra plåtar.
Men ändå så går hon ju och hoppas att det ska ordna sig.
Idiot, blond och från skogen som hon är.
Men att gå suddar ut alla funderingar och farhågor. Åtminstone för stunden.
Det första man springer på är tre stycken retrievers med tillhörande mattar – en labbe och två golden. Två valpar och en elvaåring.
“Ni vet vad ni ger er in på, va?” utropar en av mattarna när vi närmar oss hundhögen där nere på gräset, strax bortanför päronträdet som tappat alla löv.
Och det gör man ju.
Två stycken unghundar/valpar inser att det finns två personer som eventuellt kan ge klapp.
Och de kommer som torpeder.
Efteråt, när ungdomen rasat av sig, kommer nestorn. En goldentik på 11 år.
Lite artros har hon nog. Och fäller päls något så gud förbannat.
Men hon trivs med att bli klappad också, medan ungdomen har ett nytt fjollspatt på gräset, ner mot älven.
Jyckarnas iver och suktan efter klapp och kärlek smittar av sig – Soulwoman blir på ett särdeles gott humör.
Walkabouten går vidare.
Den blir en mil lång till sist.
Det är så pass varmt ute att det räcker med en collegetröja.
Ja, förutom de andra kläderna då såsom byxor och skor – nota bene för den som hade tänkt att hugga på det.
Och Soulwoman har nu kommit till den åldern då hon faktiskt emellanåt får kavla upp ärmarna.
Hon blir så sällsynt varm, ser ni.
Under walkabouten ser Soulwoman frisk grönska på ängarna vid Krokängsparken.
Hon ser nyutslagen rödklöver, maskros, nässlor (som tyvärr blivit lite för stora för att koka soppa på) och sådana där små rosa djävlar, som nästan ser ut som tjärblomster.
Soulwomans ömma moder kommer att lägga sin dotter över knäna och ge henne smisk för att hon inte kan komma på vad blomdjäveln heter.
Det är den 5 november och det blommar därute, gott folk.
Bara en sådan sak.
Vi hoppar över en espresso doppio på italienska caféet på Eriksberg. Det är så rysligt mycket folk i kön.
Grejen med espresso (espressi om man ska ha fler) är ju att det ska gå fort.
Och det gör det inte om man har tio pers framför sig i kön som ska ha latte, macchiato, sallad och paj.
Fast utan det och det. Och kan man få sådant i stället?
När man väl kommer hem så börjar man fixa en porterstek tills i morgon samt dagens middag.
Där emellan tittar man till facebook och ser att en före detta granne länkat till en artikel om “skjutning” på Hisingen.
Jo, det heter så numer.
“Skjutning”.
Vad är det för djävla språk egentligen?
“Skottlossning” kan Soulwoman stå ut med.
“Skjutning” går fetbort.
Men hur som haver – det har varit skottlossning inte alls långt ifrån där Soulwoman bor.
Mindre än en kilometer … bara några hundra meter faktiskt.
Soulwomans ömma moder har inte hört av sig angående detta.
Däremot hennes sambo, O, som undrade ifall hans plastdotter hade alibi för skottlossningen.
Jo, han skrev så, O.
För han är en sådan där person som anser att att ett hushåll utan SAOL är a shithole och att Hans-Christian Nygård kan vara en djävel ibland med sina korsord.
Och alibi, det hade hon ju.
Vid den aktuella tidpunkten för skottlossningen stod hon ju faktiskt och fnulade med sin porterstek. Och fixade en pannacotta till efterrätt.
Och se där, vad matlagning kan ta udden av allt det otäcka som kan hända i en stad som är lite större än byhåla.
O ville nämligen komma ner direkt (från Nyhammar, Dalarna – lycka till) och äta porterstek.
Och så var det slutdiskuterat med otäckheter som kan hända i storsta’n.
Soulwoman rycker som så många andra gånger på axlarna och är nöjd att hon inte kommit i vägen för det som händer från och till i storstan.
Och längtar tillbaka till vistelsen ute på ön i de djupa skogarna, då hon ömsom stod vid huggkubben och ömsom vid vedspisen och sov som en klubbad säl i tystnaden och lugnet som rådde där, in the outback.
I morgon är en annan dag, dock.
